I Finland har trenden under de senaste decennierna före Marin-regeringen varit mer eller mindre anpassning och nedskärningspolitik. Samtidigt har Finlands ekonomi trots anpassningarna starkt skuldsatt sig, och det verkar som om tillväxten inte syns, och domedagsklockorna ringer ständigt. Varför har inte nedskärningspolitiken åstadkommit förändringar?

Anledningen är helt enkelt att nedskärningspolitik inte är förnuftig eller fungerar faktiskt som en drivkraft för ekonomisk tillväxt. Nedskärningspolitiken är dömd att misslyckas av flera skäl, främst för att tillväxten inte lyckas på grund av nedskärningspolitiken och eftersom nedskärningspolitiken faktiskt inte skapar jobb. Nedskärningspolitiken ser vacker ut på papper, men i verkligheten fungerar nyliberal nedskärningspolitik överallt på samma sätt som i USA. I praktiken försämras statens intäkter genom nedskärningarna, och företagens och individernas frihet att agera ökar. Samtidigt förbättras emellertid inte möjligheterna för dem som behöver samhällets hjälp för att komma på fötter. Under de korta svaga perioderna kan otillräckligt stöd lätt eskalera till långvarigt och kostsamt stöd. Endast på grund av nedskärningarna.

Dessa 5 skäl är alltså de största skälen till varför nedskärningspolitiken inte fungerar.

Läs också: Effekterna av nyliberalism – hur Samlingspartiets politik hotar finländsk välfärd”

1. Nedskärningspolitiken ackumulerar förmögenhet och försämrar småföretagens möjligheter

Högerfrasen “kakan måste växa innan den kan delas” verkar ha använts i evigheter, och kakan har inte vuxit för alla – inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har ökat enormt sedan 90-talet, och den rikaste tiondelen äger över 50 % av all förmögenhet. Denna förmögenhet beskattas inte längre, så ackumuleringen av förmögenheten och skärningarna från låginkomsttagare hjälper inte landets ekonomi.

Samtidigt som köpkraften för låginkomsttagare har försämrats har också småföretagens förutsättningar försämrats, eftersom medborgarna inte kan köpa tjänster på grund av den sänkta inkomstnivån. Därför har exempelvis valutasatsen för första maj och andra förmåner under Marins regering ökat skatteintäkterna.

2. Köpkraften minskar med nedskärningspolitiken

Där ökningen av de rikaste inkomsterna inte gynnar landets ekonomi i samma utsträckning som ökningen av låginkomsttagarnas inkomster. Rika sätter pengar på sparande eller aktier, och de beskattas först när de löses in, om ens då.

Vid nedskärningar riktar sig nedskärningspolitiken oftast, särskilt under Nationalkokoomus’s ledning, mot låginkomsttagarna. För låginkomsttagarna betyder extra euro eller extra tjugor mer pengar att spendera, det vill säga på produkter och tjänster. Genom att öka låginkomsttagarnas pengar har regeringens skatteintäkter överträffat resultaten från alla tidigare år. Småföretag är de största förmånstagarna av regeringens politik, eftersom till exempel frisör- och massagetjänster används mer om det finns utrymme för dem efter mat och nödvändiga utgifter.

3. Nedskärningspolitiken ökar osäkerheten

När en person redan befinner sig i en svår situation är vardagen en kamp för överlevnad och räkningarna fram till nästa betalningsdag. För dem som är arbetslösa är situationen långsiktigt ohållbar och kan leda till social utslagning, vilket i sin tur kan uttrycka sig som ilska mot samhället och andra människor. Det kan i värsta fall vara en liten steg mot olika handlingar, och till exempel stöld kan vara det enda sättet att klara sig igenom långvariga svårigheter. Genom att skära ner på människors resurser hamnar de lättare i svåra situationer, vilket ökar kostnaderna för exempelvis polisen.

4. Nedskärningar ökar utgiftskostnaderna

Under Sipilä-regeringen dekorerade aktiveringsmodeller och andra trick något arbetsstatistiken och minskade arbetslöshetsunderstödens kostnader något. Å andra sidan måste människor äta för att överleva, så kostnaderna för andra förmåner, som grundförsörjningsstödet, ökade. Ju längre tid en person är utan inkomster och är beroende av förmåner, desto längre tar det enligt statistiken för personen att gå från skattebetalare till mottagare.

Samtidigt ökade nedskärningspolitiken behovet av försörjningsstöd för dem som lever på andra förmåner, eftersom till exempel sjukdagpenningen eller pensionerna inte täckte alla kostnader efter nedskärningarna.

5. Nedskärningspolitiken ökar sote-kostnaderna

Nedskärningspolitiken leder till längre vårdköer inom kommunsektorn, när begränsade resurser inte möjliggör snabb vård. Mental hälsokrisen är rentav orsakad av högern och kostar årligen 11 miljarder euro för Finland, trots att vården skulle vara mycket billigare. Begränsade resurser orsakar också längre köer inom specialsjukvården och längre behandlingstider både inom specialsjukvården och inom psykiatrin, vilket i sin tur ökar kostnaderna för hälso- och sjukvård samt förmåner. Bristfälliga resurser inom socialvården leder också till att klientrelationerna förlängs, vilket är en viktig faktor för ökade kostnader.

Därför bör Finland fortsätta på Marin-regeringens linje: nedskärningar dödar ekonomin, så det är bättre att erbjuda människor möjligheter till en bättre livsstil. Utgifterna minskar och intäkterna ökar – det är verkligen ekonomiskt klokt. Och den politiken syns också positivt på ditt bankutdrag.