Orpos regerings nedskärningar innebär slutet för välfärdsstaten

Du visar för närvarande Orpos regerings nedskärningar innebär slutet för välfärdsstaten
Orpos regerings nedskärningar innebär slutet för välfärdsstaten. Foto: Santeri Kärki

Under en sorglig vecka beslutade den blåsvarta regeringen om flera nedskärningar i förmåner för de allra fattigaste. Orpos regerings nedskärningar innebär i stort sett att det inte kommer att finnas någon kaka att dela ut – den har redan delats ut. Samtidigt innebär Orpos regerings nedskärningar slutet för välfärdsstaten.

Det är bra att gå igenom försämringarna som Orpos regering drev igenom i riksdagen, mot folkets vilja. Först godkände riksdagen med regeringens majoritet nedskärningarna i bostadsstöd och försörjningsstöd. Sedan godkände regeringen begränsningarna i arbetslöshetsförmåner och nedskärningarna i barnförhöjningarna. Detta innebär att allt fler barnfamiljer hamnar i fattigdom och permanent förlitar sig på försörjningsstöd. Kombinationen av förmånsnedskärningar och indexbromsar är enorm, och barnfamiljer kan tjäna upp till några hundra euro mindre per månad, trots att de arbetar lika mycket som tidigare. Detta är mycket orättvist och en stor fråga om rättvisa. Dessutom ökar nedskärningarna trösklarna för deltidsarbete.

Allt fler arbetslösa skuldsätter sig och hamnar i marginalisering. Sådana åtgärder kommer verkligen inte att få Finland på fötter, utan snarare tillgängliggöra en mindre kompetent arbetskraft och fler arbetsoförmögna för längre perioder. Om regeringen hade ekonomisk visdom skulle de förstå att på lång sikt innebär nedskärningar för de allra fattigaste minskade intäkter och ökade utgifter. Nedskärningspolitik är inte på något sätt vetenskapligt eller mänskligt motiverad, men det görs ändå. Det handlar om en skadlig ideologi som syftar till att driva igenom grundprinciperna för nyliberalismen, där färre äger mer och statens roll är liten. De som får betala är de allra fattigaste.

Ah, och det var inte allt. Förutom att regeringen nu har fått igenom fasansfulla nedskärningar för de minst bemedlade, beslutade den också att höja kostnadstaken för hälsovården och öka klientavgifterna. Samtidigt är det känt att låginkomsttagare underutnyttjar hälsovården, det vill säga att besvären behandlas först när de har gått längre. Det blir dyrt för staten, men det är också mycket dyrt mänskligt sett. Samtidigt som regeringen höjer de fattigaste människornas avgifter, delar den ut hundratals miljoner till den privata sektorn och skär ned på social- och hälsovården med miljardbelopp. Skattelättnader riktas mot höginkomsttagare och en höginkomsttagare kan få upp till 2 000 euro mer per år än tidigare. De fattiga kan förlora 3 000 – 4 000 euro per år, och detta tar inte ens hänsyn till inflationens påverkan eller höjda maxgränser.

 3 000 – 4 000 euro per år, och detta tar inte ens hänsyn till inflationens påverkan eller höjda maxgränser.

Förutom direkta nedskärningar kommer omfattande försämringar på arbetslivet

Andra fantastiska reformer från Orpos regering inkluderar bland annat ökad lokal överenskommelse, det vill säga sänkta löner. Det har redan varit känt att lokal överenskommelse är möjlig på många arbetsplatser. I Orpos främjade modell strävas det enbart efter att sänka löner och försvaga arbetsvillkor ensidigt. Tyvärr stöder även Sannfinländarna denna utveckling, vilket tydligt visar att partiet inte står på arbetarnas sida (självklart understryker även regeringens övriga åtgärder detta).

För arbetslöshetsersättningen höjer regeringen kravet på arbetsperioden till 12 månader, vilket innebär att till exempel personer som arbetar som lärare på ett tidsbegränsat avtal under läsåret inte längre får arbetslöshetsersättning på sommaren, utan övergår till FPA:s arbetslöshetsunderstöd. Beloppet är inte imponerande, även om regeringen har skapat en bild av rikliga förmåner. Det finns också trappstegsvisa nedskärningar för arbetslöshetsersättningen: först sjunker stödet till 80 % efter 2 månader, senare skärs det ner ytterligare. För låginkomsttagare innebär detta snabb övergång till grundförsörjningsstöd och passivitet, vilket inte förbättrar sysselsättningen på något sätt eller minskar statens förmånskostnader.

Arbetslöshetsersättningen euroanpassas också, det vill säga att för att få arbetslöshetsersättning måste arbetsperioden uppfyllas inte genom antalet arbetade timmar utan genom intjänade pengar. Denna reform är faktiskt grymt grym, eftersom det kan innebära att en arbetare jobbar 110 timmar per månad för att få den nödvändiga summan pengar, medan en något bättre avlönad person kan arbeta 20 timmar per månad för att få arbetslöshetsersättning.

Regeringen möjliggör också avskedande utan någon specifik anledning som en del av paketet för lokal överenskommelse, och ett tidsbegränsat avtal kan framöver ingås för ett år utan specifik anledning. Det innebär att få kommer kunna skaffa bostad i framtiden, och ägandet koncentreras ännu mer. Bankerna ger inte lån heller om du har ett tidsbegränsat avtal.

Ytterligare nedskärningar planeras också, och till exempel Riikka Purra tyckte att moms på mat kunde höjas. Redan nu står många i kö för bröd, men när empati inte hör till politiken blir talen sådana här. Ändå ökar statsskulden med 14,4 miljarder euro per år. Skuldrallyt fortsätter, som Orpo skulle säga.

Orpos regerings nedskärningar och andra åtgärder säkerställer att välfärdsstaten snart inte längre existerar

Orpos regerings nedskärningar och indexfrysningar är den sista spiken i kistan för att Finland inte längre är en välfärdsstat. Det är inte heller långt borta att Finland inte längre är en rättsstat eller en demokratisk stat, eftersom så många reformer strävar efter att tysta dem som har en annan åsikt och inte bryr sig om grundlagen eller internationella avtal.

 

Det är också värt att notera att högerpartierna har infört nytt språkbruk i den mediala diskussionen – det talas inte längre ens om välfärdsstaten, utan om “välfärdssamhället”. Staten håller på att krympas och samtidigt driva fler privata aktörer ut på marknaden. De allra fattigaste demoniseras och arbetslösa kallas parasiter.

Regeringen kom inte till makten genom att berätta om sådana nedskärningar. De flesta människor motsätter sig dem. Regeringen bryr sig inte. Regeringen valde också experter som passar deras agenda för att uttala sig om konstitutionaliteten av reformerna och rensade bort de negativa effekterna från offentliga uttalanden.

Ja, om människor saknar kritiskt tänkande och empati blir resultatet just sådant här. Man kan bara skaka på huvudet. Att bygga upp en välfärdsstat var resultatet av långt arbete, nu tillåter folket det frivilligt rivas ner.

kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.